Hej då lilla vän!

Som jag befarat redan flera veckor innan, och även drömt om, så blev det inget barn. Det blev ett missfall, precis när vi gått in i v 13 och man tänkte att man kunde börja andas ut.

Började få små bruna flytningar dagen efter min födelsedag och två dar efter kom den första blödningen. Blev skärrad och rädd och ledsen, alla känslor på samma gång. Morgan försökte peppa mig och sa att det väl ändå inte behöver vara kört, men innerst inne så visste jag. Kanske hade jag känt det på mig sen början av v. 7 då jag hade allra första bruna flytningarna. Då ringde jag också gynakuten men blev avfärdad med att det inte var något ovanligt. Men saken är den att mina superömma bröst försvann i samma veva, samt min natthunger. Iofs har jag haft småont i brösten och de har varit svullna då och då, men det har ju sin förklaring i att kroppen fortfarande trodde den var gravid, fast fostret i själva verket hade dött redan i v7-8 någon gång, kanske tidigare.

Vi åkte in till SÖS gynakut på söndagen eftersom jag inte stod ut med att vänta till måndagen, då vi ändå skulle göra UL + CUB-test. Fick vänta två timmar på att få träffa en doktor som snabbt konstaterade med ett VUL att det fanns en graviditet, men att den inte såg normal ut. Där fanns en hinnsäck och livmodern hade växt till förväntad storlek, men det viktigaste av allt, fostret, hade inte växt, livet hade avstannat, troligtvis någon gång när hjärtat skulle börja slå för egen hand. Läkaren var tyst länge och tittade länge på skärmen innan han bad oss sitta ner. Han började föreslå olika alternativ, och trots att jag nog väntat mig det här svaret började tårarna trilla medan Morgan höll mig hårt i handen. Vi kunde välja mellan att vänta ut det, få tabletter som skulle starta "missfallet" eller att bli skrapad. Jag valde tabletterna eftersom jag bara ville hem, få det gjort, börja om. De sa att jag skulle stoppa upp fyra tabletter som skulle börja verka efter ca en halvtimme. Samtidigt skulle jag ta två alvedon och en diklofenak eftersom jag skulle få, som de sa, kraftig mensvärk. Vad jag fick var hemska smärtor, förmodligen i klass med riktiga värkar, jag låg bara och vred mig skrek rakt ut när det var som värst. Efter drygt en timmes intensiva smärtor (och en timme innan dess som också hade gjort ont men som ändå gick att uthärda) ringde Morgan gynakuten och frågade om det verkligen skulle vara så där. Det var vanligt att få ont sa de, men så här ont?? De sa att vi skulle åka in. Jag höll på att spy flera gånger medan jag försökte klä på mig. Hamnade på toalettgolvet för att allt snurrade, och Morgan satt bredvid med handen på min rygg. Han kände sig nog rätt maktlös. Till sist kom vi ut till bilen, det hade regnat ute, och det var skönt att få friskluft. Men smärtorna kom och gick, och resan kändes outhärdligtlång, särskilt då Morgan var tvungen att tanka. Vi körde mot rött och vi körde på Götgatan där man inte alls fick köra, allt för att komma fram snabbare.

Morgan skrev in mig medan jag låg på en bänk i väntrummet, ganska så omtöcknad. Händerna hade domnat bort, fötterna och tungan likaså, berodde på att jag hyperventilerade berättade sköterskorna senare för mig. Strax därefter kom de med en bår som jag fick lägga mig på. Iväg till gynakuten igen där de rullade in mig på ett rum och gav mig två morfintabletter att lägga under tungan. Hade väl haft dem i munnen mindre än en minut när jag fick rusa upp och spy. Spydde flera gånger innan det lugnade ner sig. Tabletterna hann dock inte få någon verkan. Personalen var underbar, men kanske de först då förstod hur ont jag verkligen hade och bestämde då utan att vänta på läkaren att ge mig morfin intravenöst. Först efter flera små doser som till sist blev en stor, kände jag att det hjälpte lite iaf, även om det gjorde riktigt ont när "värkarna" kom. Men kunde behärska mig såpass att skriken nu mer blev stön. De kollade bindan för att se hur mycket jag hade blött, vilket inte var mycket, hade extrema smärtor men ingen blödning i princip.

När jag fick träffa en läkare var jag så groggy av all morfin att jag knappt kunde svara på hennes frågor. Hon visste inte att jag fått morfin och undrade nog varför jag betedde mig som jag gjorde. Men hon hade tusen frågor, som jag inte tyckte var relevanta just då. Hur som haver, jag fick lägga mig i gynstolen för undersökning. Hon såg att livmodertappen hade öppnat sig lite, men det satt något som en propp i livmoderhalsen. Hon kallade det för "rester från graviditeten" och hon skulle plocka bort det med en tång. Jag tolkade det som att det var själva fostret som på nåt vis tillfälligt fastnat och som hon skulle plocka bort för att skona mig från att se det senare. För när det var gjort, vilket inte var en trevlig upplevelse eftersom jag hade en värk samtidigt, visade hon med ul vad som fanns i livmodern. Då fanns där hinnsäcken och lite andra rester, men inget foster längre. Efter detta började jag blöda lite mer, men ännu idag har inte kommit igång någon syndaflod. De ville behålla mig över natten, men jag ville helst hem och sa att skulle det bli värre igen så kommer vi tillbaks. Fick med mig ytterligare smärtstillande hem för att mota smärtan i grind om den skulle dyka upp.

Hela måndagen sov jag, från morgon till kväll, igenom hela natten tills morgonen därpå. Jag var groggy och illamående efter morfinet och upplevelsen. Orkade inte äta något för det kom bara upp igen och inte heller orkade jag sitta uppe. Igår däremot tvingade jag upp mig själv, diskade en jättedisk och rättade 45 B1-delar och 45 B2-delar av NP i engelska. Det tog sin lilla tid och kraft, men det är skönt att det är gjort. Livet går ju vidare även om man varit med om en sån här sak, så kan inte alltid jobbet vänta.

Mår efter omständigheterna bra, och även om oron över att det kanske inte går så lätt att bli gravid en andra gång finns, så är vi nog ändå rätt hoppfulla. Trots allt. Det positiva med allt det här är väl att jag och Morgan pratar mer om det nu. Vi planerar barn tillsammans, det är inte bara något sker om det sker liksom. Vi kommer försöka igen så fort som möjligt, och nu gäller det först att få koll på menscykeln igen, när jag har äl osv, så igår beställde vi ägglossningsstickor för att vara beredda när den så sker...

Hej då lilla vän, det var ledsamt att vi inte fick lära känna dig...

Nu stänger jag ner den här bloggen, finns inte så mycket mer att skriva...

Blir det en ny graviditet så blir det även en ny blogg...