Twiddeli diddeli di...

En helt vanlig dag. Ingen huvudvärk, ingen andfåddhet, ingen... whatever. Har varit på rätt bra humör. Visslat, sjungit, skojat... Är det så här det känns att vara jag och gravid så kan jag nog göra om det längre fram ;-) Fast vi får väl se vad jag tycker om några månader... Ehum...

Btw, jag har numera en Ziperall(typ OnePiece) i min ägo. Cerise. Väldigt cerise. Ser ut som en stor teletubbie i den. Kan tillägga att den ska bara brukas hemma!! Kommer aldrig, med betoning på ALDRIG, att visa mig i den offentligt som en del gör. Haha, man ser för roligt ut. Men den kan säkert vara skön allteftersom magen växer :-)

I verkligheten är den mer rosa än så här...

Pust och stånk och stön....

Shiiit, vad andfådd jag är idag, vet inte om det beror på att jag fortfarande är lite förkyld eller om det är den ökade blodmängden som gör det... Idag när jag skulle prata om slaveriet och inbördeskriget för år 8 fick jag lov att stanna upp mellan varven för att pusta ut. Bara jag sitter ner och inte gör någonting känner jag mig andfådd. Skitjobbigt ju...Hade även lite huvudvärk på morgonen igen, men det har varit bättre under dagen...

(V. 10+3)

När man ska "outa havandeskapet"

Har fått frågan av min gravida kollega vid två-tre tillfällen nu. När ska du gå ut med...? När ska du outa...? När ska du tala om att...? Visst, jag skulle vilja skrika ut det till hela världen, men den skulle nog inte vara värst intresserad. Och inte heller känns det speciellt verkligt än så det skulle kännas som att jag ljög. Dessutom vill jag vänta tills efter första ultraljudet den 11 april(kl 14.30 för de som antecknar)och se att allt är okej. Därefter kanske det inte är lika hemligt längre och skulle någon som vet om det försäga sig så är det inte hela världen. Fast det är klart, det finns ju vissa personer som jag ännu inte har berättat det för och som jag själv vill kläcka nyheten för.

Kasslerhål

Upptäckte i morse på tåget att jag slitit ut mina jeans just där låren möts och hade ett så kallat "kasslerhål" som var mindre smickrande. Ni vet ett sånt där hål där huden liksom ploppar ut när man sitter ner och låren väller ut...

Men Fanny hade med två par treggings till mig, en blandning mellan jeans och leggings. Jättesköna och med stretch så jag kommer kunna ha dem ett tag! Och hon ska bara ha 100kr/st för dem :-) bra kap! Mina gamla jeans ligger numera i papperskorgen i arbetsrummet.

Stort som ett fikon...

...och alltså liiite för liten ännu för en bilbarnstol, en t-shirt med Pippi och en Tummen-mössa. Men tids nog så... :-)

"Diana, när duuu blir gravid då...."

Vår adminpersonal är med barn, hon ska ha i augusti någon gång. Idag när vi satt och åt lunch så började de prata om att hon inte kan äta vad som helst och så tittade hon på mig och sa "Jag hoppas att när det här händer dig(svepande rörelse över magen)att du orkar äta allt..." Hon kan tydligen inte dricka kaffe eller äta kött eller äta för stark mat... Jag hade god lust att säga nåt i stil med "Ja, jag är också gravid, men kan äta och dricka allt utan problem" bara för att chocka henne, eftersom hon lät lite nedlåtande. Men höll god min och sa att vissa gravida kan ju äta vad som helst...

Sen blir jag orolig... varför kan jag äta och dricka allt och andra gravida inte? Är jag ens gravid längre? Ja, det lär jag få veta den 11 april...

Titta vad vi fick! :-)

Idag snubblade jag nästan in i den här när jag klev in i köket! :-) jag blev mäkta förvånad, men fick veta att en av Morgans arbetskamrater hade skänkt den till oss. Himla snällt måste jag säga. Det var tydligen ett bra märke också...

Gråtattack (eller konsten att undslippa hushållssysslor?)

Kom hem efter jobbet, utsliten, förkyld, värk i ena skinkan med två tunga matkassar. Hemma sitter Morgan och hans brorsa och dricker öl och jag bara känner hur trött och förbannad och ledsen jag blir. Sitt där ni och vila och drick öl, tänk inte på mig som alltid kommer hem en till två timmar senare och som nu måste ta itu med jättedisken, med högt blodtryck och med en bebis i magen... Började lipa och kunde inte alls bete mig socialt. Fräste och slet i disken. Morgan hade då redan försökt krama om mig typ tre gånger och Mathias en... Slutade med att de skickade mig i säng för att vila medan de tar hand om disken och lagar maten... Känner mig lite dum nu... Fast bara ytterst lite... ;-)

Imponerad!

Igår var inskrivningssamtalet där jag bland annat bad om ett CUB-test. Idag kom remissen från Ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen! Snabbt jobbat måste jag säga! :-) måndagen den 11 april ska vi på ett uö för att ta reda på att allt är bra, samt få veta risken för att barnet har ds. Samma dag fyller min systerson Jesper år, så det tar jag som ett gott tecken. Och inskrivningen igår var på Jessicas födelsedag, och det gick också bra :-) fick en bra BM...

Sen i slutet av maj, den 24, ska vi på rutinultraljudet... Tjoho! Spännande!!

Därefter kommer vi få fler ul för att kontrollera fostrets tillväxt...

Specialistmödravården på Karolinska i Huddinge

Idag träffade jag en läkare vid namn Henry på specialistmödravården i Huddinge. Han verkade lugn och kunnig och jag kände mig inte särskilt nervös. Blodtrycket var något lägre idag, 145/95, men alltså fortfarande för högt. Fick lämna fler prov och två urinprov (hur mycket tror de att man kan kissa på drygt en timme egentligen?). Nu är mina order som så att jag ska gå till Liljeholmens MVC varannan vecka för att mäta blodtrycket och om undertrycket fortsätter hålla sig över 100 så kommer de att sätta in medicin. Vi kommer också få fler ultraljudskontroller senare i graviditeten eftersom högt blodtryck hos mamman kan ge barnet tillväxthämning bland annat.

Jag berättade för läkaren att jag själv var för tidigt född och att det troligtvis berodde på mammas höga blodtryck samt den blodtrycksmedicin hon fick. Då fick jag veta att barn som föds för tidigt har en ökad risk att senare i livet få högt blodtryck. Nu har vi i och för sig dessa problem i släkten, men ändå.... typiskt!

Ska tillbaks till Huddinge om fem veckor och få provsvar bland annat...

Gick därifrån med huvudvärk och något smått förvirrad av alla besök, prover och kontroller jag ska på. Nu har jag två lektioner kvar sen vill jag bara hem och vila skallen...

Vecka 9+1

Inskrivning, v 9+1

Idag var det så dags för inskrivning på Liljeholmens MVC. Var ganska nervös innan och särskilt inför att träffa den barnmorska som ska följa mig och Morgan fram till BF. Det enda jag visste var att hon hette Maria Essinger. Satt och spanade in de barnmorskor som sprang fram och tillbaks och funderade på vem det kunde vara. Såg en jätteung tjej, som jag inte hoppades på, skulle ha känts konstigt. Som tur var fick jag en normal, medkännande, rolig barnmorska som jag kände mig avslappnad med. Det är nog första gången jag känner att jag blir tagen på allvar inom sjukvården, ingen vanlig känsla direkt.

Hon tog sex-sju rör blod, bland annat för att kontrollera sköldkörteln men också för att förbereda för det CUB-test vi ska göra (som man egentligen bara får via remiss om man är över 35) om någon vecka, och då kommer vi få veta hur stor risken är för att få ett barn med Downs syndrom. Och det viktigaste av allt, vi får se den lilla på ultraljud =) Vilket nog kommer lugna ner mig och mina farhågor ganska mycket.

Minus idag var mitt höga blodtryck, som var alldeles för högt, först 155/110 och sen 155/105 vid andra mätningen. Bm pratade med en läkare senare på dagen och ringde upp mig för att meddela hur de går vidare med det. Hon poängterade att det var allvarligt att ha så högt och mycket viktigt att få bukt med det så fort som möjligt. Tydligen ökar missfallsrisken, moderkaksavlossning, blodproppar i moderkakan, fosterdöd, dålig tillväxt på fostret osv... känns sådär, men tur att de tar det på allvar. Ska till Karolinska imorgon kl 9 och träffa en specialistläkare, så det var verkligen snabbt jobbat... En halvdag till ledigt från jobbet alltså...

Vad ska man tro?

Idag 8+4

Jag blir inte klok på hur min kropp beter sig. Nu helt plötsligt får jag igen byxorna, jag är inte så hungrig längre(och illamående har jag ju inte varit alls) brösten är mindre igen och gör inte ont. Jag fryser inte nämnvärt som innan och är heller inte kokande varm. Vaknar inte på nätterna, behöver inte kissa oftare än vanligt. Har inte varit hård i magen på hela tiden. Undrar om det verkligen finns något som lever där inne överhuvudtaget? Känns lite oroväckande to be honest...

Skickat från min iPhone

Keep your friends close, your enemies even closer...

Jag önskar att jag kunde lita blint på människor, framför allt den person jag valt att leva med...

Det här är ett inlägg som inte har med graviditeten att göra, men kanske ändå, för vi ska ju ändå ha barn ihop och jag vill leva i ett ärligt och tryggt förhållande.

Det är lång historia, men i korta drag handlar det om Morgans ex. De hade, i början när jag och han var tillsammans, kontakt då och då. Sågs på en fika, ringde eller sms:ade. Jag sa, att om han fortfarande vill vara vän med henne, så ska hon även kunna vara min vän. Varför gömma henne för mig? När jag drog paralleller till mitt eget ex. och frågade hur han skulle må och jag träffade honom såsom han träffar Lisa. Då förstod han och eftersom jag inte helst ville att de skulle träffas, sa han att det var okej. Ändå kunde han inte låta bli att ringa henne efter vårt hälsoinformationsmöte på MVC då vi sett en film där HON av alla människor råkade vara med i bakgrunden. Det var han tvungen att ringa och tala om för henne. Naturligtvis när jag redan hade åkt på jobbet. Något som skulle vara mitt och hans blev nu även Lisas. Det här är det enda avseendet som jag inte litar på honom. Jag tror inte att han är otrogen, men det känns som att han går bakom ryggen på mig när han ändå fortsätter ha kontakt med henne trots att han påstått annorlunda. Han berättade om att Lisa hade varit med i filmen när jag frågade honom om han hade tänkt berätta för Lisa om vår graviditet. Frågade honom om de hade träffats på fredagen eftersom han hade tagit ledigt. Men nej, det hade de inte. Jag hävdade och gör det än, att han fortfarande vill ha kontakt med henne även om han förnekar det, jag litar helt enkelt inte på vad han säger. Igår kväll gjorde jag en ful sak, jag läste hans utgående sms för att se om han även hade sms:at henne, och sure thing... ett sms fanns där, där det stod "36" - alltså vårt husnummer. Det var det enda som stod, i övrigt var de andra sms:en från henne borta. Det enda jag kunde tolka det som var att hon hade kommit över för att träffa Morgan på fredagen och jag har haft värsta ångesten över det här hela natten och morgonen. Konfronterade honom idag via telefon (han är hemma och är sjuk), hade nog inte vågat säga något om det inte vore för att han var så otrevlig och sur i telefon, så att han triggade igång mig. Hans förklaring är att Lisa har en kompis som ska kolla på en lägenhet på samma gata som oss och hon ville veta vilket nummer vi bor på. Men varför? Vad har det med hennes kompis att göra? Han lät naturlig när han sa det, så jag tror honom(med ett litet mått av tvivel) men han kan inte längre svara på om han vill ha kontakt med Lisa eller inte. Han blev tyst, sa att han inte vet. Redan när han valde att ringa henne efter vårt MVC-besök visade han att han visst vill ha kontakt med henne. Men då ska FAN jag med lära känna henne. Keep your friends close, your enemies even closer...

Usch vad jag gråtit idag, till och med så två av mina manliga kollegor undrat vem de ska spöa upp... Estniska maffian to the rescue ;-)

Ni ska bli morföräldrar igen...

I helgen åkte jag med Robban till Bada för att hämta möbler och flyttlådor. Morgan var kvar i stugan för att slipa och lacka golv. Resan gick bra både dit och hem, det enda som jag var nervös över var att berätta om graviditeten hemma. Vet inte riktigt varför jag kände mig nervös, men så var det iallafall.

Vi hann flytta ut lite möbler till skåpbilen innan det var dags för kaffepaus. Mamma, pappa, Robban och jag satt i köket, och eftersom Robban kan orera rätt duktigt pratades det hejvilt om det mesta ;-) Jag hade dock svårt att vara med i diskussionen eftersom jag visste att det var nu eller aldrig (okej, kanske inte aldrig, men just för den här gången iaf) som jag hade chansen att berätta det när båda satt ner. Fick syn på en tidning vars baksida gjorde reklam för stickade barnkläder och fiskade snabbt upp den ur tidningslådan. Slängde den därefter framför mamma och sa "du kanske skulle kunna sticka nåt sånt här till hösten?" Mamma var snabb i tanken och utbrast "Är du med barn?! Grattis!" Sen fortsatte hon diskutera med pappa och Robban om vargjakt. Det var väl ungefär så jag visste att hon skulle reagera. Hon tycker det är kul, men det är ändå ingen big deal. Pappa missade det helt, så inne som han var i sitt samtal.

Jag: Du ska bli morfar igen...

Pappa: Va?

Mamma(med högre röst): Du ska bli MORFAR igen!

Pappa: Vem ska bli morfar?

Mamma och jag unisont: DU!!

Pappa: Varför då?

Jag: Fråga Morgan...

Sen var mamma med uppe på övervåningen och kommenterade vid flertal tillfällen att jag inte skulle bära och lyfta så mycket och tungt, för tänk om jag får missfall. Men jag tänker som så, att ska den stanna så stannar den. Herregud, kvinnor i alla tider har slitit hårt under sina graviditeter, från början till slut. Nog klarar jag av en flytt. Då hade även Johanna och Carola kommit så det fick höra nyheten... Johanna stammade fram "ska du bli ma..mo...momma?" Haha... tror hon blev lite överraskad, men ändå inte, för nån dag innan hade hon skickat ett sms till mig där hon skrev "Har du köpt dej hus din fjonk :p snart kommer ni vell komma med barnvagn och hund och hela kittet :p" Bara hunden som saknas sen... fast skulle hellre vilja ha en katt.

Sen tänkte jag skicka adressen till den här bloggen till Jessica, lite sådär oskyldigt, för att överraska henne, men mamma är inte så diskret så den planen gick åt skogen om man säger så. I och för sig så är det också skönt, för hon sköter djungeltrumman, nu vet min brorsa och andra syster också. Marica har vetat det i några veckor redan ;-) Måste ju skvallra för nån. Morgan berättade för hela sin släkt i v 5 redan... han hade liite svårt att hålla sig...haha...

Liten Mini-Me?

Lite fakta om v 7+4 (vecka 8) som jag är i idag...


- Nipples appear along the sides of the trunk shortly before reaching their final location on the front of the chest.

- Bone formation, called ossification, begins within the clavicle, or collar bone, and the bones of the upper and lower jaw.

- Hiccups have been observed by 7 weeks.

- Leg movements can now be seen, along with a startle response.

- In females, the ovaries are identifiable by 7 weeks.

- By 7 1/2 weeks, the pigmented retina of the eye is easily seen and the eyelids are beginning a period of rapid growth.

- Fingers are separate and toes are joined only at the bases.

- The hands can now come together, as can the feet.

- Knee joints are also present.

Information från denna sida

Däremot blir jag inte klok på de foton som finns på nätet, för tittar man på foster i v7-8 så ser de ut som allt från en alien med svans och delat huvud till en liten minibebis med små tår och fingrar.

Mmm...ÖL, vad gott!

Har sedan jag blev gravid suktat efter öl, antagligen av den enkla anledningen att jag inte får dricka. Ungefär som "tänk inte på en rosa elefant!". Men idag när jag kom hem lyste Morgan glatt upp och sa "Gissa vad jag har köpt till dig! Alkoholfri ÖL!!" Och även om den har en något tunn och konstig eftersmak var det gudomligt gott...Det bästa är att jag har en till till middagen som väntar.

Being Bombastic...(= swollen as hell)

Herregud vad min mage är svullen numera. På morgonen är det rätt okej, men under dagen blir magen större och större. Det har ju med graviditeten att göra, men absolut inte på grund av bebisen som än så länge bara är så stor som ett hallon. Ser hemsk ut... jag har läst att det går över efter några veckor, så jag hoppas på det bästa och väntar på den riktiga bebismagen istället.

I övrigt är jag uppe och kissar 1-3 gånger per natt och har svettattacker till och från och är rätt slut under dagen. Vill helst inte jobba alls, bara vara hemma och dega.

På fredag ska jag och Morgan på en informationsträff med flera andra blivande mammor och pappor. Därför kommer jag bli lite sen till min första lektion, en sisådär 10 minuter. Skulle berätta det för klassen idag, men efter att jag bara hunnit säga "Jag ska bara berätta en sak..." så blev jag avbruten av en kille som frågade rätt ut "Är du gravid?" Gissa om jag blev paff!? Men fann mig rätt snabbt och ljög mig blå i ansiktet... ;-)

Night Sweats

Jag bestämde mig helt sonika för att ta det hela med en nypa salt, är det meningen att vi ska behålla barnet så kommer vi göra det. Blir det missfall så var det väl inte livsdugligt, naturens sätt att lösa det. Måste vara lite krass och inte hoppas på för mycket så här i början. Surfar inte runt lika mycket i alla forum och försöker hålla mig ifrån de iPhone-appar jag har. Livet består av så mycket annat också. Dessutom är det rätt svårt att förstå att det finns ett litet embryo där inne som ska växa och bli en bebis... overkligt indeed!

Vad gäller symtom så kan man nog bli tokig av att gå och känna efter samt att man blir nojig när man läser om andra som säger att de får symtom så fort spermien möter ägget...de spyr, har konstiga matnojor och beter sig allmänt irrationellt. Haha, läste till och med om en tjej som påstod att hon kände bebisen sparka i v6!! Yeah right, när den är ungefär så stor som ärta...

Inatt har jag iallafall råkat ut för "night sweats"... vaknade av att svetten bara rann av mig, lakanet och täcket hade blöta fläckar och självklart började jag frysa. Fick lov att gå upp och torka av mig samt vända på täcket och dra lite i lakanet så jag fick sova igen. Meeeen, har varit en orolig natt, tossing and turning, och varit uppe och kissat två gånger... så ja, jag har väl symtom av och till tydligen.

skitsjukvård

Sköterskan jag pratade med i morse var mycket mer förstående och förstod att jag var orolig och ville kolla upp det, men den jag pratade med nu var väldigt kall och oförstående och svaret jag fick var att det minsann var inget att oroa sig för, blir det missfall så blir det... Åh, känner mig så förtvivlad och utlämnad. Jäkla sjukvård som drar in på allt. Nu måste jag fortsätta oroa mig tills jag vet om det är bu eller bä....

Början på slutet?

Drömde i ytterligare en natt att jag fick missfall och kanske kroppen försöker säga mig något? För sedan i lördags har jag haft bruna flytningar samt att de få symtom jag fått började försvinna och nu har jag bara pyttelite ömhet som dröjer sig kvar i brösten.

Ringde till MVC i Liljeholmen som sa att de bruna flytningarna behöver inte betyda nåt, men då var det mer oroande att symtomen försvunnit. De kunde inte göra något där, men om jag kände mig orolig tyckte hon att jag skulle ringa till gynakuten.

Sagt och gjort, ringde till Karolinska i Huddinge och pratade med en sköterska som tyvärr meddelade att de hade inga tider kvar för dagen. Men hon ville att jag skulle ringa igen vid 15 för då skulle de nog kunna ordna en tid till en gynmottagning inne i stan åt mig och göra ett VUL och kanske ta ett blodprov för att kolla Hcg-halten.

Själv känner jag mig i allra högsta grad ogravid och känner liksom att loppen redan är kört. Precis som känslan som sa mig att jag nog var gravid så säger den nu att den här graviditeten inte gick vägen. Visst hoppas jag att jag har fel... men tror inte det...