Happy Valentines Älskling! Du ska bli pappa!

Efter att ha tagit det myyycket tveksamma testet i fredags morse bestämde jag mig för att testa återigen idag på måndagen, (på alla hjärtans dag) den här gången med ett CB digital som man slipper hålla på att tolka. Visserligen är det inte så kul att få "INTE GRAVID" kastat i ansiktet, men då vet man iallafall.

Jag blir av någon anledning hypernervös, hjärtat slår så hårt så det susar i öronen, kroppen darrar och munnen törstar efter vatten. Så helt plötsligt viker sig nästan benen under mig när det jag ser hur ordet "GRAVID" ploppar fram. I chocktillstånd sätter jag mig på toaletten för att försöka ta in beskedet. Det går inte... undrar hur jag ska kläcka nyheten för Morgan som ligger och sover. Går in i sovrummet, sitter på sängkanten, andas djupa andetag och försöker lugna ner mig. Nära gråten, nära skrattet, nära hysterin... Väcker Morgan försiktigt genom att stryka honom över bröstet och frågar med skakig röst om han vill höra en chockerande nyhet. Han mumlar något och jag bara vräker ur mig "jag är med barn!" Nyvaken och astrött som han alltid är på morgnarna säger han först bara "jahaaa...". Sen ligger vi där och kramas och efter tag när det gått upp för honom vad jag egentligen sagt, ler han och frågar när det är beräknat och frågar om jag är glad... vilken fråga! Klart jag är glad, men också nervös inför hur han skulle reagera i och med att det inte var superduperplanerat... Han förklarar att självklart är han jätteglad, bara något överrumplad...

Innan vi skiljs åt på morgonen skämtar han lite om att vi iallafall kommer få EN lugn sommar i stugan tillsammans ;-)